A och B

A
Solen skiner på oss. Vi sitter på en parkbänk och pratar. Det är söndag, och jag mår inte så bra: i går var jag bakfull, och ibland finns det en mild eufori i att vara bakfull; det hänger förstås på natten innan, men ibland ekar skratten kvar, känslan av ögonblickets oändliga möjligheter sitter fast och de minnesbilder som singlar ner från polaroidkameran bakom ögonen lyckas bara förstärka den. Euforin, alltså. Men det var i går. I dag finns det inte så mycket kvar förutom trötthet. Man skulle kunna tänka att "det här är livet", men det vore lite väl dystert. Sådana tankar sparar man till ögonblick då man mår bra, i ett slags försök att övertyga sig själv om att just de ögonblicken är representativa för livet i sin helhet, medan det andra, det gråa och tomma, är anomalier.
        Vi sitter på en parkbänk och pratar. Vi har det trevligt ändå, hon är glad, vacker. Yngre. Det märks på olika sätt, glimmar till i små manér som påminner om en flickas: nervöst fnittrande, en trulig min; antagligen inlärda sätt att framstå som söt, men för mig blir de obekväma, besvärliga. Jag undviker att besvara dem, hoppas att de ska gå över. Det märks också på hennes entusiasm för saker. Jag funderar på vad det är, och är beredd att tänka mig att min analys är kemiskt försurad av dagen efter dagen efter, men känslan jag får är att det handlar om lyckans gripbarhet; tanken på att lycka är något man kan uppnå genom att göra det, bli den. Som om ärren/rädslorna/ångesten försvinner om man bara klarar av att bli någon annan, någon lite bättre. Problemet är att man fortfarande är fast i sig själv. Jag försöker förklara att jag inte tror på det där, och jag hör hur jag i stället låter gammal, resignerad; önskar att jag kunde få förklara min växande övertygelse – att lycka inte går att fånga utan måste få krypa fram själv – någon annan dag, när jag själv inte är tom och därför övertygar bättre, när jag skulle kunna formulera något snyggare än om hur den är som de där små fläckarna på hornhinnan man kan se i periferin men som försvinner så fort man tittar efter dem, ja alltså, att det handlar om att vara, vilket är svårt, nöjd med just nu, eftersom det är där man spenderar...
        Jag slutar där, för jag ser på henne att det jag egentligen berättar om är hur olika vi är. Men hon vill fortsätta, frågar om det innebär att jag är nöjd – ett ord som i hennes mun låter fult – nu och för resten av livet, finns det inget kvar att sträva efter, vill du inte skriva egentligen och jag säger att ja, jo... Kanske vore jag en lyckligare människa då. Kanske skulle en etagevåning med fyra meters takhöjd bidra till lyckan och om jag blev erbjuden, skulle jag tacka nej till en yacht? Ja... Kan man inte ligga och läsa om upprustningen av klassamhället och vara solidarisk, upprörd och överlag en politiskt korrekt, god människa på ett soldäck i klarlackad mahogny? Men det är så svårt att tänka sig, med dieselmotorerna som spyr försurning och sälhuvuden som klyvs av propellrar och det obligatoriska yacht-kokainet som kostar tusentals fattiga bolivianer livet årligen...
        Jag tittar på henne, väntar mig ett leende, någonting. Hon tittar bort. Någonstans. På ett par träd, ser det ut som. Visst, det är inte den bästa dagen, kanske är min halvdana Larry David-schtick lika avsexualiserande/ointressant – svårt att se skillnaden ibland – som hennes flickighet för mig, men ändå: ett par träd?
        Jag är precis på väg att driva in en vass kil mellan oss när irritationen glider bort ur medvetandet, det blir en skärpedjupsåkning och jag ser henne igen, höga kindben, etc, brösten som inte ser så märkvärdiga ut under tröjan (Acne) och linnet (second hand) men som jag, om jag befann mig i ett omklädningsrum, hade kunnat ha långa, usla utläggningar om, och jag hejdar mig innan första ordet, ger henne en komplimang i stället.
        Solen skiner på oss. Vi sitter på en parkbänk och pratar. Det är söndag, och jag mår inte så bra. Det går att linda in, förvanska, men faktum är att jag blivit en människa som tror att lyckan är någon man sitter bredvid.

B
Jag har inte sovit bra. Ibland händer det bara, utan orsak. Eller, det finns alltid en orsak, men de där minnena som dyker upp är samma gamla. Det är som att stoppa in handen i en torktumlare och se vad man får fram. Jaha, den gången. Jaha, han. De håller mig fortfarande vaken, men känslorna som fanns där från början har bleknat, tills det finns just bara minnen kvar. De senaste nätterna har det varit något annat.
        På vägen ut ser jag mig själv i hisspegeln. I det kalla ljuset ser jag så trött ut att jag måste gå tillbaka för att bättra på sminket fast jag är sen. Han brukar säga att han inte tänker på sånt. Det är snällt, även om jag vet att han ljuger.
        Jag blir glad när jag träffar honom. Vi pratar. Jag är trött, han är bakfull. Vi slår vad om vem som har det värst. Jag bestämmer att det är mest synd om mig eftersom han faktiskt sett till att bli bakfull själv. Dessutom har bäst före-datumet passerat. Vi skrattar. Sen blir han tyst. Jag försöker få honom att skratta igen, lika mycket för mig som för honom. Säger saker jag tror ska få honom att bli glad igen. Men det går inte. Han slutar skratta och jag känner mig dum.
     Jag berättar om mina drömmar. Vad jag vill göra. Men han missförstår. Han blandar ihop förändring med flykt, och det gör det svårare att lyssna. Samtidigt är han bra på att övertyga. Ett tag så kan jag förstå honom, även om han inte förstår mig, men sen säger han "periferin" och jag märker hur han tvekar en bråkdels sekund innan han fortsätter. Jag vet vad den där tvekan betyder. Han överväger om han måste förklara det.
        Ibland dyker de upp, de där förminskande små gesterna. Först tänkte jag inte på dem. Vi kände inte varandra så bra, han ville vara säker på att jag förstod. Men nu har de börjat göra ont. Han använder förklaringar och rättelser till att skapa avstånd, låter dem bli kodord för du förstår mig inte. Jag orkar inte lyssna mer. Det var inte så här det skulle vara idag.

Det var säkert inte första gången jag såg henne så, men det är det första minnet. Vi var hos några vänner till familjen med två flickor i min ålder. Jag var liten då, tänkte inte på pengar, men jag minns att de hade det så fint. Förstod inte varför vi inte hade det likadant; som att de bara valt att ha det så. Det var kväll, och medan de vuxna hade fest satt vi och tittade på tv. De hade ett särskilt tv-rum med glasbord, fina vita tygsoffor och stora, blå kuddar. Vi drack cola, åt chips och tittade på Den lilla sjöjungfrun. Jag hade aldrig sett den förut, men syskonen hade sett den flera gånger. I slutet, när det var som hemskast, grät jag. Den äldre började retas. Hon sjöng någon dum ramsa, och jag förstod inte hur hon kunde vara så elak. Hur hon kunde strunta i vad som hände Ariel. Jag sa åt henne att sluta, men hon fortsatte. Till slut knuffade jag till henne. Hon höll ett glas cola i handen, och den bruna läsken liksom gled ut över den vita soffan innan den långsamt sjönk in i tyget och hon började skrika. Hon skrek på mig, men för att de vuxna skulle höra. Skratten tystnade i rummet bredvid. Deras mamma kom in och frågade vad som hänt, men mamma sa inget. Jag ville att hon skulle göra något, säga något, åtminstone titta på mig. Men när hon väl mötte min blick var hennes ögon helt tomma. Jag minns det, och jag minns att det som är hemskt är inte att soffan är fläckig eller skammen, utan att min mamma kan se på mig med den där blicken. Som om jag inte fanns. Som om jag inte fick henne att känna något alls.
        Första gången jag såg ett foto på mig själv med samma blick sa någon att jag var så vacker. Själv fick jag svårt att andas. Men den fungerar. Man känner nästan ingenting.

Jag frågar om han är nöjd med sitt liv. Vet att jag säger det argt. Jag bryr mig inte om svaret, jag tänker se det genom ett smutsigt fönster. Det är så jag vill höra honom. Jag vill att han pratar sig längre bort. Jag kan det här.
        Medan jag försöker glömma bort vad jag egentligen skulle vilja berätta, även om det säkert inte är något, och förstås ingen idé, men åtminstone något jag vill våga prata om, så blir hans utläggning färdig. Han tittar på mig. Först ser han irriterad ut, men sen blir hans ögon varma. Han börjar le. Sen ser han på mig på det sätt som jag väntat på hela dagen, och även om han aldrig sagt det så syns det, nästan säkert, att han älskar mig. Och jag hinner tänka att han kan förstå, att han kan säga rätt saker, för han är så... bra.

Sen säger han att jag har fina bröst.

Jag tittar långt bort, på ett par fåglar. Han fattar, för jag har blicken. Den kommer automatiskt. Märker hur han letar efter något att säga för att komma vidare. Sen hittar han det: frågar om det var något särskilt jag ville prata om, att det kändes så på telefon. Jag säger nej och råkar skaka på huvudet, vilket gör att det syns för mycket. Så han frågar igen. Jag säger nej, och han frågar inte mer.
        De är flera stycken nu, flaxar och skränar kring ett bord med en kvarlämnad McDonald’s-påse på. Jag försöker fokusera på dem, skärpa blicken ännu mer. Men hur jag än försöker så blir jag aldrig lika bra som henne, för även om jag vet att mina ögon inte förråder någonting så bränner de. Två skator, tre måsar. Är det skillnad på en mås och en fiskmås? Sen finns det tärnor, fiskgjuse, albatrosser och varför skulle vi ens prata om det, det är säkert ingenting, jag har bara gått ett par dagar över tiden.

söndagen 13:e maj

Man tvättar kläder. Man tvättar trall. Man diskar. Man läser recensioner av vidvinkelobjektiv. Man städar. Man beställer dammsugarpåsar på internet. Man tror man har nått tråkighetens zenit. Man lagar mat och pratar i telefon med mamma. Man skär sig i handen, ett skeende hon använder som en ursäkt för att avsluta samtalet. Man inser att man nått en ny, fullständigt bedrövlig, nivå av tråkighet. Man kompenserar genom att dra i sig en halv bag-in-box, och messar sedan ett par nummer i telefonboken med den gemensamma nämnaren att de bara är sparade med förnamn. Man får inga svar. Man försöker igen, fast med ett foto bifogat. Man får ett par svar, men de är långt från vad man hoppats på. Man frågar sig varför söndagar alltid blir så här.

Running man

Det är måndag. En fruktansvärd dag. Skälen till detta är många; inte särskilt intressanta att tala om, bottnar i huvudsak i att det är just måndag, möjligen med tillägget "i november". Jag kommer hem. Jag tar på mig träningskläder. Sen springer jag.

Engelskans "run" bär så mycket mer betydelse än att springa. On the run.

Jag springer, och tankarna blir kvar. Det finns inte tid för dem. Andas in, andas ut. Det är mörkt, jag lyssnar på musik. Holocene. Bilarna hörs svagt genom hörlurarna. Jag springer. Andas in, andas ut.

En filmaffisch lyser emot mig. Det står "Love" på den. Love. Det är allt. Det är kopplat till förr, nu, kansken, namn och ansikten, men nu får det ingen resonans, det finns inte plats för dem. Jag springer.

Nerför en trätrappa som fjädrar mot mina steg. Dun-dun-dun. Andas in, andas ut.

Springer förbi en tjej, Fryshuset, två skejtarkillar, en hamburgerbar. Förra gången jag sprang förbi här tänkte jag att det vore roligt att prova nya, sunkiga hak och – sen tar tanken slut. Andas in, andas ut.

Springer längs kajen i Hammarby Sjöstad. Springer under en enorm gammal lyftkran, oväntat vacker i strålkastarljuset. Minns tripp, sönderrostande metall på Alderholmen. Arbetets bakgård kallade vi det, bestämde att vi skulle flytta till USA. Per höll löftet. Jag springer.

Tittar ut över vattnet, söder skimrar i vitt, gult, rött tillbaka ur mörket. Ler. En Girl Talk-låt sätter igång, och jag måste hålla tillbaka stegen för att inte springa iväg alldeles för fort, för tidigt.

Springer längs träbryggan, tacksam för att tjejen framför svänger in på en sidoväg så jag slipper känna mig som en våldtäktsman i så många meter. Bryggan är bäst att springa på, jämn, mjuk. Dun-dun-dun. Jag springer. Tankar på jobbet flimrar förbi, jag ökar takten.

Andas in, andas ut.
Jag springer.
Det är det enda jag gör.

Människor i bil

Vi åker bil. Det är så vi umgås nu för tiden. Vi bestämde att vi skulle göra saker tillsammans, så vi tog bilen och åkte till ett museum. Sen var det klart. Vi försökte spela badminton. Hon var för dålig. Jag slog för hårt. Vi slutade spela badminton, klarade av alla museer och fick slut på idéer. Men vi fortsatte åka bil. Hon trycker ner fönsterrutan och tänder en cigarett. Räcker en till mig. Det är snällt. En av ytterst få vänliga saker hon har gjort för mig på länge. Och tvärtom, förstås.
      Så nu är vi den sortens människor som röker i bilen. Ett dystert sällskap. En gång i tiden, kanske ända in på 80-talet, så kunde man möjligtvis vara en livsnjutare om man rökte en cigarett i bilen. Det går inte längre. Vi som röker i bilen nu, vi gör det inte för att vi vill, för att vi unnar oss något. Vi gör det för att vi måste.
      Det börjar regna. Det är klart det börjar regna. Det är slutet på oktober, och vi sitter några centimeter isär och röker för att glömma bort att vi är ungefär så långt borta från varandra som vi någonsin kommer att komma. Det är klart det ska regna. Geografiskt kommer vi förstås snart, när någon vågar ta tag i det här och nämna att det råkar stå en elefant i rummet, att vara längre ifrån varandra. Men vi är resonliga människor; vi kommer att kunna sakna varandra, vara vänliga, bry oss igen. Men inte än. Det här är rimligen så sorgligt vårt förhållande kommer att bli. Och eftersom vi inte gråter så måste det regna.
      Runt oss finns det sämsta Sverige man kan få tag på. Kanske kan det vara vackert med en annan blick, men allt jag ser är ett landskap som ekar livet. Gulnade åkrar, träd med kala grenar och en depressionsgrå himmel. Sen ett rött hus med vita knutar, utanför en gubbe som tittar misstänksamt efter bilen när vi åker förbi. Solblekt studsmatta på gården. Säkert ungjävlar med Crocskopior och vidriga schlagerhits på usla mobiler, och bredvid mig nynnar hon på en låt jag inte känner igen.
      Jag försöker se det här, allt, objektivt. Kanske vill hon nynna på den här låten, kanske hjälper den henne att orka med elefanten och hösten och regnet och gubbjäveln. Men hon nynnar för högt, för mekaniskt, det finns inget annat skäl, det måste vara enbart för att irritera mig. – Du?, säger jag, och jag försöker att inte låta arg men i stället låter jag alldeles för allvarlig, sammanbiten, och det märker hon. Förstås. – Ja?, säger hon i samma tonfall och fanns det någon tvekan innan så inser jag direkt att den där rösten fanemig inte är något vidare sätt att öppna ett samtal. – Vad vacker du är. Hon skrattar till.
      Det är alldeles sant. Hon är vacker. Men det hjälper inte. Jag vet att hon är vacker, jag kan se det, men det hjälper inte. Det är snart slut, och just nu önskar jag att hon vore lite fulare, för hennes skönhet hjälper mig inte nu och kommer bara göra att det värker mer efteråt. Och det är inget tal om att det är slut, det enda som fattas är att orden uttalas, det är så självklart slut för vi känner varandra så väl, på ett sätt som skulle kunna vara vackert, men istället är så fult. För att hon vet att jag tänkte be henne att vara tyst. Det är därför hon skrattar, för att hon såg vad som skulle komma, för att hon vet vilka mekanismer som istället får mig att säga att hon är vacker när hon vet att inget längre hjälper. Vi känner varandra så väl.
      Sen bromsar jag för sent. Och rådjuret har slutat försöka resa på sig, det ligger vid sidan av vägen och de mekaniska benrörelserna är över, nu rör det bara på huvudet. På hennes sida av vindrutan är glaset krossat till ett halvmeterstort spindelnät. Hon sitter på huk och gråter vid rådjuret. Stryker det längs sidan, säger oavbrutet förlåtförlåtförlåtförlåt för min räkning. Jag sitter på marken en bit bort, blir blöt igenom byxorna, tänker att jag borde fråga om hon tror att det är klokt, om hon tror att rådjuret verkligen vill att hon ska klappa det, men jag törs inte, klarar inte att förstöra ännu mer. Och det verkar faktiskt lugnare. De stora, oförstående ögonen ser ut att möta hennes blick. Kanske håller det bara på att dö.
      Jag tänder en cigarett, tar ett bloss och äcklas plötsligt över mig själv, vet inte om jag upprepar någon filmscen jag sett, eller om det är en banal tröst jag letar, hur som helst är det så... fegt. Jag stryker cigaretten längs asfalten så den smulas sönder. – Det är slut, va?, säger jag med vek röst. – Va?, fräser hon, fortsätter sitt förlåtförlåtförlåtförlåt. Jag spänner rösten, får precis ut sista ordet. – Det är slut, eller hur?

Vad du vill

Han ser ner i sin öl, och jag märker att han är på väg att börja gråta. "Men det måste vara skönt få göra precis vad du vill? Du sa ju att hon kvävde dig, och..." "Jo, men, det var bara ibland..." Jag skrattar till. "Vaddå ibland? Bara när ni..." Hans blick sjunker fort, ner till tre meters djup. Vi sitter tysta.

Solen är på väg upp

Vi sitter på en brygga, solen är på väg upp. Vi delar på en cigarett; när jag tar emot den kan jag inte hjälpa att tänka att det är det närmsta jag varit hennes läppar. Vi sitter stilla, hör vinden blåsa svagt genom björken ovanför oss. Jag skickar tillbaka cigaretten, hon tar ett bloss. Till slut säger jag det äntligen, nästan tanklöst. "Jag älskar dig". Hon ser förvånat på mig, hostar till. Hostar igen, och igen; kräks sedan rödvin som rinner mellan plankorna, droppar ner i vattnet. Jag fortsätter: "förlåt".

På bussen, till jobbet

Jag står i en busskur och väntar på bussen till jobbet. Det snöar. Bredvid mig står en äldre man, klädd i blåställ. "Det snöar", säger han. "Ja". Vi står tysta. Jag tittar på snön som faller, anar i ögonvrån hur han ser på mig. Han harklar sig. "Anton. Jag är din pappa." Jag ser på honom. "Jag heter Emil". Han tittar ner i marken. Harklar sig igen, spottar. Det snöar.