Det är måndag. En fruktansvärd dag. Skälen till detta är många; inte särskilt intressanta att tala om, bottnar i huvudsak i att det är just måndag, möjligen med tillägget "i november". Jag kommer hem. Jag tar på mig träningskläder. Sen springer jag.
Engelskans "run" bär så mycket mer betydelse än att springa. On the run.
Jag springer, och tankarna blir kvar. Det finns inte tid för dem. Andas in, andas ut. Det är mörkt, jag lyssnar på musik. Holocene. Bilarna hörs svagt genom hörlurarna. Jag springer. Andas in, andas ut.
En filmaffisch lyser emot mig. Det står "Love" på den. Love. Det är allt. Det är kopplat till förr, nu, kansken, namn och ansikten, men nu får det ingen resonans, det finns inte plats för dem. Jag springer.
Nerför en trätrappa som fjädrar mot mina steg. Dun-dun-dun. Andas in, andas ut.
Springer förbi en tjej, Fryshuset, två skejtarkillar, en hamburgerbar. Förra gången jag sprang förbi här tänkte jag att det vore roligt att prova nya, sunkiga hak och – sen tar tanken slut. Andas in, andas ut.
Springer längs kajen i Hammarby Sjöstad. Springer under en enorm gammal lyftkran, oväntat vacker i strålkastarljuset. Minns tripp, sönderrostande metall på Alderholmen. Arbetets bakgård kallade vi det, bestämde att vi skulle flytta till USA. Per höll löftet. Jag springer.
Tittar ut över vattnet, söder skimrar i vitt, gult, rött tillbaka ur mörket. Ler. En Girl Talk-låt sätter igång, och jag måste hålla tillbaka stegen för att inte springa iväg alldeles för fort, för tidigt.
Springer längs träbryggan, tacksam för att tjejen framför svänger in på en sidoväg så jag slipper känna mig som en våldtäktsman i så många meter. Bryggan är bäst att springa på, jämn, mjuk. Dun-dun-dun. Jag springer. Tankar på jobbet flimrar förbi, jag ökar takten.
Andas in, andas ut.
Jag springer.
Det är det enda jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar