Solen skiner på oss. Vi sitter på en parkbänk och pratar. Det är söndag, och jag mår inte så bra: i går var jag bakfull, och ibland finns det en mild eufori i att vara bakfull; det hänger förstås på natten innan, men ibland ekar skratten kvar, känslan av ögonblickets oändliga möjligheter sitter fast och de minnesbilder som singlar ner från polaroidkameran bakom ögonen lyckas bara förstärka den. Euforin, alltså. Men det var i går. I dag finns det inte så mycket kvar förutom trötthet. Man skulle kunna tänka att "det här är livet", men det vore lite väl dystert. Sådana tankar sparar man till ögonblick då man mår bra, i ett slags försök att övertyga sig själv om att just de ögonblicken är representativa för livet i sin helhet, medan det andra, det gråa och tomma, är anomalier.
Vi sitter på en parkbänk och pratar. Vi har det trevligt ändå, hon är glad, vacker. Yngre. Det märks på olika sätt, glimmar till i små manér som påminner om en flickas: nervöst fnittrande, en trulig min; antagligen inlärda sätt att framstå som söt, men för mig blir de obekväma, besvärliga. Jag undviker att besvara dem, hoppas att de ska gå över. Det märks också på hennes entusiasm för saker. Jag funderar på vad det är, och är beredd att tänka mig att min analys är kemiskt försurad av dagen efter dagen efter, men känslan jag får är att det handlar om lyckans gripbarhet; tanken på att lycka är något man kan uppnå genom att göra det, bli den. Som om ärren/rädslorna/ångesten försvinner om man bara klarar av att bli någon annan, någon lite bättre. Problemet är att man fortfarande är fast i sig själv. Jag försöker förklara att jag inte tror på det där, och jag hör hur jag i stället låter gammal, resignerad; önskar att jag kunde få förklara min växande övertygelse – att lycka inte går att fånga utan måste få krypa fram själv – någon annan dag, när jag själv inte är tom och därför övertygar bättre, när jag skulle kunna formulera något snyggare än om hur den är som de där små fläckarna på hornhinnan man kan se i periferin men som försvinner så fort man tittar efter dem, ja alltså, att det handlar om att vara, vilket är svårt, nöjd med just nu, eftersom det är där man spenderar...
Jag slutar där, för jag ser på henne att det jag egentligen berättar om är hur olika vi är. Men hon vill fortsätta, frågar om det innebär att jag är nöjd – ett ord som i hennes mun låter fult – nu och för resten av livet, finns det inget kvar att sträva efter, vill du inte skriva egentligen och jag säger att ja, jo... Kanske vore jag en lyckligare människa då. Kanske skulle en etagevåning med fyra meters takhöjd bidra till lyckan och om jag blev erbjuden, skulle jag tacka nej till en yacht? Ja... Kan man inte ligga och läsa om upprustningen av klassamhället och vara solidarisk, upprörd och överlag en politiskt korrekt, god människa på ett soldäck i klarlackad mahogny? Men det är så svårt att tänka sig, med dieselmotorerna som spyr försurning och sälhuvuden som klyvs av propellrar och det obligatoriska yacht-kokainet som kostar tusentals fattiga bolivianer livet årligen...
Jag tittar på henne, väntar mig ett leende, någonting. Hon tittar bort. Någonstans. På ett par träd, ser det ut som. Visst, det är inte den bästa dagen, kanske är min halvdana Larry David-schtick lika avsexualiserande/ointressant – svårt att se skillnaden ibland – som hennes flickighet för mig, men ändå: ett par träd?
Jag är precis på väg att driva in en vass kil mellan oss när irritationen glider bort ur medvetandet, det blir en skärpedjupsåkning och jag ser henne igen, höga kindben, etc, brösten som inte ser så märkvärdiga ut under tröjan (Acne) och linnet (second hand) men som jag, om jag befann mig i ett omklädningsrum, hade kunnat ha långa, usla utläggningar om, och jag hejdar mig innan första ordet, ger henne en komplimang i stället.
Solen skiner på oss. Vi sitter på en parkbänk och pratar. Det är söndag, och jag mår inte så bra. Det går att linda in, förvanska, men faktum är att jag blivit en människa som tror att lyckan är någon man sitter bredvid.
B
Jag har inte sovit bra. Ibland händer det bara, utan orsak. Eller, det finns alltid en orsak, men de där minnena som dyker upp är samma gamla. Det är som att stoppa in handen i en torktumlare och se vad man får fram. Jaha, den gången. Jaha, han. De håller mig fortfarande vaken, men känslorna som fanns där från början har bleknat, tills det finns just bara minnen kvar. De senaste nätterna har det varit något annat.
På vägen ut ser jag mig själv i hisspegeln. I det kalla ljuset ser jag så trött ut att jag måste gå tillbaka för att bättra på sminket fast jag är sen. Han brukar säga att han inte tänker på sånt. Det är snällt, även om jag vet att han ljuger.
Jag blir glad när jag träffar honom. Vi pratar. Jag är trött, han är bakfull. Vi slår vad om vem som har det värst. Jag bestämmer att det är mest synd om mig eftersom han faktiskt sett till att bli bakfull själv. Dessutom har bäst före-datumet passerat. Vi skrattar. Sen blir han tyst. Jag försöker få honom att skratta igen, lika mycket för mig som för honom. Säger saker jag tror ska få honom att bli glad igen. Men det går inte. Han slutar skratta och jag känner mig dum.
Jag berättar om mina drömmar. Vad jag vill göra. Men han missförstår. Han blandar ihop förändring med flykt, och det gör det svårare att lyssna. Samtidigt är han bra på att övertyga. Ett tag så kan jag förstå honom, även om han inte förstår mig, men sen säger han "periferin" och jag märker hur han tvekar en bråkdels sekund innan han fortsätter. Jag vet vad den där tvekan betyder. Han överväger om han måste förklara det.
Ibland dyker de upp, de där förminskande små gesterna. Först tänkte jag inte på dem. Vi kände inte varandra så bra, han ville vara säker på att jag förstod. Men nu har de börjat göra ont. Han använder förklaringar och rättelser till att skapa avstånd, låter dem bli kodord för du förstår mig inte. Jag orkar inte lyssna mer. Det var inte så här det skulle vara idag.
Det var säkert inte första gången jag såg henne så, men det är det första minnet. Vi var hos några vänner till familjen med två flickor i min ålder. Jag var liten då, tänkte inte på pengar, men jag minns att de hade det så fint. Förstod inte varför vi inte hade det likadant; som att de bara valt att ha det så. Det var kväll, och medan de vuxna hade fest satt vi och tittade på tv. De hade ett särskilt tv-rum med glasbord, fina vita tygsoffor och stora, blå kuddar. Vi drack cola, åt chips och tittade på Den lilla sjöjungfrun. Jag hade aldrig sett den förut, men syskonen hade sett den flera gånger. I slutet, när det var som hemskast, grät jag. Den äldre började retas. Hon sjöng någon dum ramsa, och jag förstod inte hur hon kunde vara så elak. Hur hon kunde strunta i vad som hände Ariel. Jag sa åt henne att sluta, men hon fortsatte. Till slut knuffade jag till henne. Hon höll ett glas cola i handen, och den bruna läsken liksom gled ut över den vita soffan innan den långsamt sjönk in i tyget och hon började skrika. Hon skrek på mig, men för att de vuxna skulle höra. Skratten tystnade i rummet bredvid. Deras mamma kom in och frågade vad som hänt, men mamma sa inget. Jag ville att hon skulle göra något, säga något, åtminstone titta på mig. Men när hon väl mötte min blick var hennes ögon helt tomma. Jag minns det, och jag minns att det som är hemskt är inte att soffan är fläckig eller skammen, utan att min mamma kan se på mig med den där blicken. Som om jag inte fanns. Som om jag inte fick henne att känna något alls.
Första gången jag såg ett foto på mig själv med samma blick sa någon att jag var så vacker. Själv fick jag svårt att andas. Men den fungerar. Man känner nästan ingenting.
Jag frågar om han är nöjd med sitt liv. Vet att jag säger det argt. Jag bryr mig inte om svaret, jag tänker se det genom ett smutsigt fönster. Det är så jag vill höra honom. Jag vill att han pratar sig längre bort. Jag kan det här.
Medan jag försöker glömma bort vad jag egentligen skulle vilja berätta, även om det säkert inte är något, och förstås ingen idé, men åtminstone något jag vill våga prata om, så blir hans utläggning färdig. Han tittar på mig. Först ser han irriterad ut, men sen blir hans ögon varma. Han börjar le. Sen ser han på mig på det sätt som jag väntat på hela dagen, och även om han aldrig sagt det så syns det, nästan säkert, att han älskar mig. Och jag hinner tänka att han kan förstå, att han kan säga rätt saker, för han är så... bra.
Sen säger han att jag har fina bröst.
Jag tittar långt bort, på ett par fåglar. Han fattar, för jag har blicken. Den kommer automatiskt. Märker hur han letar efter något att säga för att komma vidare. Sen hittar han det: frågar om det var något särskilt jag ville prata om, att det kändes så på telefon. Jag säger nej och råkar skaka på huvudet, vilket gör att det syns för mycket. Så han frågar igen. Jag säger nej, och han frågar inte mer.
De är flera stycken nu, flaxar och skränar kring ett bord med en kvarlämnad McDonald’s-påse på. Jag försöker fokusera på dem, skärpa blicken ännu mer. Men hur jag än försöker så blir jag aldrig lika bra som henne, för även om jag vet att mina ögon inte förråder någonting så bränner de. Två skator, tre måsar. Är det skillnad på en mås och en fiskmås? Sen finns det tärnor, fiskgjuse, albatrosser och varför skulle vi ens prata om det, det är säkert ingenting, jag har bara gått ett par dagar över tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar